Pedagogisk dokumentation, vad, hur och varför.

Vi har valt att fokusera på pedagogisk dokumentation ur pedagog, förälder och barn perspektivet på vår förskola i form av IUP/portfolio kontra Min förskolebok. Detta är en process som vi är mitt uppe i och den tar större delen av vår gemensamma reflektionstid.

Presentation av Iup och portfolio anno 2010
Förskolans individuella utvecklingsplan och tillhörande portfolio är framtagen utifrån Piaget olika utvecklingsstadier. Iup´n syftar till att hjälpa pedagogen att kartlägga barnets färdigheter och kunskaper för att lätt kunna hitta barnets svårigheter och ge dem stöd och utmaning där. Bedömningen av barnet görs av pedagogen utifrån Piagets forskning om vad barn ska kunna inom vissa åldrar och utdrag ur Lpfö-98´s långsiktiga mål för barnen.







Tillsammans med föräldrarna skapas delmål för barnet. Både föräldrarna och pedagogerna kommer överens om vem som skall göra vad och på vilket sätt detta mål ska nås och detta utvärderas efter en termin. Portfolion är uppdelad i samma fem utvecklingsstadier samt en skapande del och en intervju.





I boken ”Varför pedagogisk dokumentation” skriver Hillevi Lenz Taguchi (1997) att det i Sverige har fokuserats mycket starkt på det individuella behovet barnen har med utgångspunkt från psykologisk teoribildning. Detta observerande har praktiskt syftat till att bedöma barnens utvecklingsnivå motoriskt, socialt och emotionellt i enlighet med utvecklingspsykologisk teori och att bereda underlag till föräldrasamtalen (sid 28).

Wehner-Godée skriver i ”Att fånga lärandet – pedagogisk dokumentation med hjälp av olika medier” av (2010) att de utvecklingspsykologiska observationerna innehåller ofta uppgifter av den karaktären att de hamnar inom ramen för tystnadsplikt. Barnet betraktas ur ett bristperspektiv där de upphittade bristerna skall kompenseras.(sid 57).

Presentation av Min förskolebok anno 2011
Denna bok är framtagen utifrån Vygotsky´s teorier, den reviderade läroplanen, Lpfö-98 och med inspiration av Ann Åbergs bok ”Lyssnandets pedagogik”. Utgångspunkten för dokumentationen är; ”För att stödja och utmana barn i deras lärande behövs kunskap om varje barns erfarenheter, kunnande och delaktighet samt inflytande över och intresse för de olika målområdena. Det behövs också kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenheter och engagemang tas till vara i verksamheten, hur deras kunnande förändras samt när de upplever verksamheten som intressant, rolig och meningsfull.”Lpfö-98, reviderad 2010.






För att kunna synliggöra detta har förslag till punkter att dokumentera och reflektera runt, intressefrågor för barnet att besvara, frågor till föräldrarna att fundera på inför utvecklingssamtalet och ett papper att fylla i hur vi pedagoger i verksamheten och hur föräldrarna i hemmet kan utmana barnet vidare i sitt lärande tagits fram.

Vad är pedagogisk dokumentation för oss ur pedagog, föräldrar och barn perspektiv?
Vi tycker att vi ska dokumentera lärprocesser och lärmiljöer, och därmed göra föräldrarna bekväma och känna sig välkomna i dessa. Genom att delge föräldrarna hur vi tänker och hur vi arbetar så tror vi att vi kan få med dem på tåget och få dem att bättre kunna förstå vad deras barn gör på förskolan.
Om vi fokuserar på de lärprocesser och lärmiljöer som uppstår i vårt tematiserade arbetssätt så får föräldrarna en inblick i vad det menas med att arbeta med tex tema vatten. Vi vill inte lägga fokus på resultatet utan synliggöra hur lärandet gick till, vägen är viktigast inte resultatet! Barnen skall kunna följa sin resa genom läråret genom dokumentation. Den skall tydligt visa lärprocesserna och lägga grund för barnen att reflektera tillsammans med en pedagog eller med ett annat barn.

Vi känner att vi får stöd i detta tänk när vi läser i Wehner-Godées bok (2010). Hon skriver att dokumentationen inte blir pedagogisk förrän den satts in i ett pedagogiskt sammanhang och att målet med denna dokumentation bör vara att kunna stödja barn bättre i deras kunskapssökande och ge dem nya utmaningar. Vidare skriver hon att ur ett Reggio Emilia inspirerat perspektiv handlar inte dokumentationerna om att bedöma hur barnen är socialt, motoriskt, kognitivt och emotionellt. Utan det är pedagogernas teoretiska perspektiv som ger underlaget för de pedagogiska dokumentationerna och att de utgår från vad barnen sade och gjorde. Dessa pedagoger använder sina pedagogiska dokumentationer för att följa barnens lärprocesser och diskuterade dem tillsammans med barn, arbetskamrater och föräldrar (sid 11 och 12).

Lenz Taguchi (1997) skriver att den pedagogiska dokumentationen är ett kollektivt arbetsverktyg som bygger på ett gemensamt reflektionsarbete, barnen emellan, pedagogerna emellan men även familjen och förskolan emellan (sid 15). Vidare skriver hon att syftet med en pedagogisk dokumentation är att försöka synliggöra och förstå dessa konstruktioner, så att man som pedagog kan öppna sig för nya konstruktioner (sid 19).

Hur gjorde vi och hur vill vi göra?
Den tidigare portfolion tenderar att vara mer som ett fotoalbum, där pedagogen känner sig tvingad att hitta ett kort per flik. Men det ger samtidigt en trygghet i att ha åstadkommit något och ett facit i att ha gjort rätt när alla flikar är ifyllda. Vi upplever arbetsmaterialet kring Min förskolebok som en förenklad, något förädlad version av den tidigare Iup´n och portfolion. För att få bort den resultatinriktade tanken tror vi att vi behöver börja på helt ny kula.

Vår övertygelse är att för att synliggöra lärprocesserna och lärmiljöerna för både föräldrar och barn krävs en digital reflektionsgrund. Denna skapar vi genom att ta kort, filma och reflektera med barnen, kanske även blogga! Wehner-Godée (2010) skriver att ett konkret material av t.ex. handskrivna anteckningar av vad som sagts och gjorts, videoinspelningar och barnens egna arbeta gör det pedagogiska arbetet både synligt och hörbart. Christina skriver vidare att genom att vi reflekterar över vårt arbete med barnen kan vi ändra vårt handlingssätt efter våra erfarenheter och detta gör oss pedagoger alltmer medvetna om barns lust och nyfikenhet, deras uttryckssätt och tankar och hur vi som pedagoger skall handla. Dokumentationerna blir då enligt Christina ett verktyg för oss pedagoger att förstå hur barnet lär och tänker (sid 22). Christina skriver även att Vea Vecchia säger att man hittar mer av en människas kreatitivet i processen än i resultatet, hon säger också att det inte bara handlar om att se och fotografera vad barnen gör, utan också om att tolka och presentera hypoteser (sidan 23).

Varför gjorde vi så här och vad är vårt syfte nu?
Tidigare har vi dokumenterat när barnet lärt sig bemästra olika situationer och färdigheter. Är det viktigt för föräldrarna att se kort på sitt barn cykla osv. Vad vill föräldrar veta om vad som händer på förskolan? Då menar vi inte det dagliga samtalet i tamburen om mat, vila och bajsande. Vad vill vi att föräldrarna skall veta? Vad tycker vi är viktigt? Hur får vi dem engagerade?

Wehner-Godée (2010) skriver att det är på grund av att vi haft en kultur som är dominerad av ett utvecklingspsykologiskt tänkande som vi har lärt oss att det är viktigt att studera var t.ex. barn placerar sig i förhållande till vad som är normalt i en viss ålder. Hon som vi tycker att det måste bli en förändring i det tänkandet för att vi ska bli pedagogiskt intresserade och se vad barnen håller på med (sid 20).

Genom att dokumentera det tematiserade arbetssättet skapar vi en dokumentation som visar vårt arbete i barngruppen. Vi får genom denna dokumentation en överblick av hela vårt arbetsår, vi kan visa föräldrar och barn hur lärprocesserna och lärmiljöerna har sett ut och har dessutom skapat ett stort material för vidare reflektion inom arbetslaget. Vi tror att genom att bjuda in föräldrarna att ta del i och få en inblick i vår tanke med det tematiserade arbetssättet göra dem mer engagerade och underlätta för dem att delta.

Wehner-Godée (2010) tar upp att Vea Vecchi tycker att dokumentationen måste sättas in i ett sammanhang där barn, personal och föräldrar är huvudpersoner, hon poängterar att dokumentation inte skall vara slutet av ett projekt, utan att den helst ska ske kontinuerligt och under verksamhetens gång för att öppna nya möjligheter och vägar (sid 23).

Lenz Taguchi (1997) skriver att en konkret aspekt av pedagogisk dokumentation som kommunikation är att barnen kan kommunicera sin kunskap och sina erfarenheter till pedagogerna, via bilder, målning, utsagor etc. Pedagogerna kan också via dokumentation kommunicera tillbaka till barnen, de kan läsa upp för barnen vad de hade sagt gången innan, så att barnen får syn på sina egna tankar igen för att utgå från dem i sitt fortsatta tänkande (sid 34). Vidare skriver Hillevi att dokumentationens främsta uppgift inte är att skriva och slå fast det som hände. Utan ska istället vara ett underlag för våra reflektioner och tankar kring det som hände för att vi skall kunna ta nästa steg (sid 69).

Reflektion
Denna litterarur har verkligen öppnat våra ögon, vi har helt plötsligt ord på vad vi inte tyckt varit bra i tidigare dokumentation. Genom böckerna har vi fått belägg och bekräftelse för våra tankar och fått ett förslag till arbetssätt. Vi ser nu en möjlighet att arbeta vidare på våra avdelningar och få denna anda att genomsyra vårt temaarbete, vår dokumentation och vår gemensamma reflektion. Tack vare våra erfarenheter genom denna kurs kommer it att ha en central och given roll i vårt kommande arbete med barnen, föräldrar och kollegor. Paddor, kamrer och datorer kommer att finnas med i vardagen och underlätta denna i vårt gemensamma kunskapssökande med barnen.

Lenz Taguchi (1997) skriver att ett projekt- eller temaarbete inte kan komma någon vart om pedagogerna inte hjälps åt att hitta nästa steg för att gå vidare. Detta steg vidare skall helst innebära att man som pedagog skapar de rätta förutsättningarna för att barnen skall kunna gå vidare i sina lärprocesser.

Med dessa ord i våra tankar känner vi att den nu schemalagda gemensamma reflektionstiden blir viktigare för oss än för våra andra kollegor. Vi hoppas verkligen att vi en gång för alla skall kunna bryta mönstret och ta oss ur det gamla. Lenz Taguchi (1997) skriver ”Det verkar som om befintliga handlingsmönster och rutiner blir förkroppsligad i pedagogen efter en tids arbete i praktiken”.

Nu vill vi skapa nya rutiner och handlingsmönster! Sådana som inte är konservativa utan i ständig förändring, sökandes utmaningar för både pedagoger och barn och föräldrar.

/Ewa Swärd och Helen Klasson på Bifrost förskola




Referenslitteratur

Lenz Taguchi, Hillevi. (1997). Varför pedagogisk dokumentation? Stockholm: HLS förlag.

Utbildningsdepartementet. (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98, Reviderad 2010.
Stockholm: Fritzes.

Wehner-Godée, Christina. (2010). Att fånga lärandet. Stockholm: Liber.


- Posted using BlogPress from my iPad